Vi får verkligen en usel start på finalen.
Efter bara 17 spelade minuter leder England med 2–0, och det helt rättvist. Vi är rejält tillbakapressade. Läktarna formligen kokar när hemmapubliken hejar fram sitt lag.
Själv sitter jag på bänken från start och är frustrerad. Jag vill ju in och göra nytta!
I halvtid går Gerhardsson igenom vår strategi inför andra halvlek.
”Det är uppenbart att vårt nuvarande spel inte funkar mot England. Vi måste byta taktik. Från och med nu, ta mycket löpningar, även om ni inte kommer att få bollen. Dra isär deras lag. Vi måste skapa ytor!”
Alla nickar och gör sig redo. Ingen är beredd att ge sig utan en kamp, även om alla är medvetna om att vi nu måste gå in och göra tre mål på ett lag som hittills knappt ha släppt in oss på deras planhalva.
Vi ställer oss upp och gör oss redo för nästa halvlek.
”Freddie, Kaneryd och Hurtig, gör er beredda på att hoppa in om 20 minuter.”
Vi joggar iväg för att värma upp, ivriga att vara redo att göra vårt bästa i vårt livs match.
”Kom igen nu!” ropar Gerhardsson, ”Vi har allt att vinna, inget att förlora.”