Jag bestämmer mig för att prata med Filippa Angeldahl. Ställa henne mot väggen. Hon kan väl inte medvetet ha saboterat våra matcher? Men hur skulle man annars kunna tyda meddelandet?
Men jag kan ju inte gärna fiska fram telefonen nu, när jag precis har föreslagit att hon förmodligen hade glömt den på sitt rum.
Därför väntar jag tills de andra är klara med frukosten och går sen direkt till Angeldahls rum och knackar på.
”Här” säger jag när dörren öppnas. Jag visar upp telefonen.
”Den låg kvar i soffan ändå.”
”Åh tack! Jag började precis bli orolig när jag inte hittade den i rummet heller.” Filippa ler lättat och tar emot telefonen. Hon smeker den ömt, som om den vore hennes försvunna kattunge.
”Väntar du på något särskilt meddelande?” Jag hör hur min ton låter vass.
”Eh, näe?” Filippa tittar upp på mig. ”Hurså?”
”Jo….” Jag tar sats. ”Det kom ett sms förut och det visades på skärmen.”
Jag tittar på stint på Filippa, som inte verkar reagera.
”Jaha?”
”Det var från Alex”, säger jag. ”Vem är det?”
Filippa rodnar. Hon går bort från dörren, börjar plocka med träningskläderna, förbereder väskan. Det är tydligt att hon är nervös, eller åtminstone obekväm. Hon verkar inte vilja svara. Ska jag behöva pressa det här ur henne?
”Har det här något med de missade målen att göra? Du har sumpat flera bra målchanser i de senaste matcherna, eller hur?”
Filippa blir nu vit i ansiktet och ser ut som att hon kommer att börja gråta. Självklart är det jobbigt att bli påkommen med att sälja sitt lag till högstbjudande. Hennes röst är svag när hon äntligen svarar.
”Hur visste du? Jag har inte sagt det till någon annan än Gerhardsson. ”
”Gerhardsson?” Vad menar hon? Är han också inblandad i det här?
”Ja, jag ville liksom inte att alla skulle känna till det.”
Jag förstår ingenting. ”Känna till vad? Att du försöker få oss att torska med flit?” Jag känner ilskan komma tillbaka igen.
”Vadå torska med flit?” Hon tittar oförstående på mig.
”Ja, erkänn att du missar målen med mening. Vem är det som betalar? Hur mycket fick du?”
Det blir helt knäpptyst i rummet. Vi stirrar på varandra.
”Vad stod det egentligen i det där sms:et?” frågar hon sen försiktigt, medan hon låser upp telefonen och tar fram meddelandet. Hon läser det högt.
Kom ihåg vår överenskommelse. Inga mål.
”Säg som det är nu, har du medvetet försökt sabotera för oss? Och är Gerhardsson också inblandad?” Herregud, det här var ju värre än jag trodde.
”Sabotera med flit? Nej, men tack för att du påpekar hur dåligt jag förvaltade våra målchanser.” Filippa skrattar torrt. Sedan skakar hon lätt på huvudet och fortsätter.
”Freddie, Alex är min mentala coach. Jag har en tendens att gå i baklås om jag missar målchanser eller gör andra misstag. Jag får helt enkelt sån otrolig prestationsångest.”
”Jaha?” Mental coach, vad fasen var det för något?
”För att minska pressen på mig själv säger jag till mig själv att jag inte ska göra mål. Att det räcker bra att spela bra i övrigt, vara en bra lagkompis och så. Och då blir jag bättre.”
”Men du gör ju mycket mål för landslaget. Det är ju inte alls bra om du låter bli att försöka.”
Filippa skrattar. ”Så där tänker jag bara innan matchen, för att inte bli så nervös. När jag väl är ute på plan och råkar hamna i ett läge där jag har chans på mål, ja då växer hornen ut och jag gör allt för att sätta dit bollen. Men det hade inte varit möjligt om jag inte hade dragit ner kraven före match.”
”Hm, som någon slags omvänd psykologi då?”
”Ja, kanske det. Och efter de där hemska missarna i de förra matcherna har jag mått dåligt och har stått i nära kontakt med Alex. Han är ett otroligt stöd för mig.”
Det lät ändå rimligt. Och tänk någon så skicklig och rutinerad som Filippa Angeldahl behöver hjälp av en mental coach för att hantera förväntningarna. Det gör henne mer mänsklig, på något sätt.
Plötsligt skrattar hon till.
”Men du trodde alltså att det var något konkurrerande lag som hade köpt läggmatcher av mig? Och det var därför du var så arg? ”
”Ja, förlåt.” säger jag och skäms för att ha dragit så förhastade slutsatser baserat på ett ynka sms. Och några sumpade målchanser.
Hon kramar om mig.
”Jag hade också varit sjukt arg om jag hade misstänkt någon för det”, säger hon. ”Vi ska ju vinna det här, eller hur?”
”Ja”, säger jag, ”det ska vi.”
”Men kom ihåg att du får stå för målen!” skrattar Filippa, innan vi går iväg till bussen som ska ta oss till träningen.