Gerhardsson ser bister ut när jag går fram till honom och Natalie Björn.
Det här var säkert inte vad han ville höra. Så obehagligt att just jag skulle behöva vara den som kommer med beskedet. Hoppas verkligen att han inte tänker skjuta budbäraren.
”Freddie, upplys mig, vad är det egentligen som har hänt här?” frågar han.
Jag berättar som det är. Om den kvarglömda telefonen. Om sms:et. Om hur det förklarar Angeldahls missade målchanser och att jag nu är orolig inför nästa match.
”Och då tyckte du att lösningen var att sprida rykten i laget om att Angeldahl var mutad och en svikare, i stället för att komma till mig? Eller fråga henne om det?”
”Jag visste inte vad jag skulle göra”, säger jag, vilket ju var sant.
”Det här kan jag helt enkelt inte tolerera”, säger Gerhardsson. Jag kan se att hans ansiktsfärg blir allt mörkare.
”Nej, självklart inte”, säger jag. ”Men vad tänker du göra med henne? Stänga av henne från spel? Polisanmäla? Det måste ju vara olagligt att spela läggmatcher?”
”Det är inte Filippa jag pratar om”, säger Gerhardsson. ”Det är ditt beteende.” Hans ansikte är nu blodrött av ilska.
Jag förstår ingenting. Är han arg på mig? Jag har ju inte gjort något?
”Varför springer du runt och sprider skvaller om en lagkompis när du inte vet någonting om bakgrunden?”
”Men…? ”, börjar jag, men Gerhardsson avbryter mig.
”Filippa missade målchanser i de första matcherna, det stämmer. Och det har gjort att hon nu känner sig osäker. Får prestationsångest. Så hennes mentala coach har rått henne att inte fokusera på målen framöver, för att inte fastna i en ond spiral. Vi har diskuterat det här gemensamt alla tre, det är ingen hemlighet, och hon är definitivt inte köpt.”
Jag vet inte vad jag ska säga. Inte heller törs jag torka bort spottet som stänker från Gerhardssons mycket arga mun och som landar likt ett duggregn i mitt ansikte.
”Om det är någon som saboterar för laget så är det du och dina antydningar, nej förresten, dina anklagelser om fulspel. Det är helt enkelt inte acceptabelt att sprida sån dynga om en lagkompis.”
”Förlåt, men jag visste inte…”
”Nej, helt rätt, du visste inte. Men då ska du heller inte gå runt och sprida rykten. Sånt här beteende kan jag helt enkelt inte tolerera i mitt lag. Du får sätta dig på bussen tillbaka till hotellet, pronto. Där kan du packa dina väskor och förbereda dig på att flyga hem till Sverige igen. Din tid i landslaget är över.”
Jag lämnar över Filippas telefon till Natalie och med tårarna forsande nedför kinderna kliver jag på bussen igen.
Bort från träningen, bort från landslaget.
Vill du hjälpa mig att göra andra val?