Vi går hemåt mot hotellet, mellanmålet väntar.
Men jag kan inte riktigt släppa att jag bra gav upp så där. Det är som att det ligger en bomb i magen på mig som inte fick komma ut.
För att få ut min frustration sparkar jag till en liten betongklump – stor som ett äpple – som ligger lös på trottoaren. I alla fall trodde jag att den var lös. Och hade den varit det, så hade allt förmodligen gått bra.
Men nu råkade den sitta fast. Och jag tog verkligen i. Hårt.
Jag känner direkt att det här inte var lyckat. Hörde jag ett kraschande ljud, eller bara kändes det så i kroppen? Fasiken också!
De andra skrattar till en början. Det måste ha sett roligt ut.
”Sluta filma”, säger Elin Rubensson när jag sjunker ner på marken och håller mig om foten.
Men så fort de inser att jag har ont på riktigt hjälper de mig av med skon för att inspektera foten. Det ser faktiskt inte bra ut.
Tårna är redan svullna och har börjat få en konstig färg.
Jag får ta stöd mot Mušovićoch vi linkar tillbaka till hotellet.