Jag kan bara inte låta Zećira Mušović vinna utan att ens försöka. Det skulle gå helt emot min natur.
Så jag ställer mig bakom bänken. Försöker visualisera hur jag landar uppe på ryggstödet. Jag tränger bort de andra bilderna som tränger sig på, de där när jag missar ryggstödet, slår i smalbenet och ramlar och slår i hakan i bänken.
Fokus nu. Jag ska upp. Jag ska vinna.
Som om mina ben har gjort det här tusen gånger förut tar de sats och trycker ifrån marken. Och jag landar uppe på ryggstödet! Jag klarade det!
Jag boxar med handen i luften. Yes!
Väl nere på marken igen får jag en high five av både Mušović och de andra. Som om vi alla har insett att det här kanske inte var en så bra utmaning, gör vi nu inga fler hopp utan går tillbaka till hotellet med sikte på ett gott mellanmål.