Jag vet inte vem som först kommer på idén, men medan vi strosar runt på en stilla promenad i stan börjar vi hoppa jämfota upp på olika grejer.
Till att börja med handlar det om ett cykelställ. Sedan en sittbänk. Det är inga problem för någon av oss. Så nu ser vi oss om efter något svårare. Något högre.
”Upp på ryggstödet då?”, kastar Zećira Mušović ur sig.
Jag tittar på sittbänken. Den är i gjutjärn. För att hoppa upp på ryggstödet skulle jag behöva göra det från baksidan av bänken. Vad skulle hända om jag inte riktigt lyckades? Jag skulle ramla huvudstupa framåt över soffan. Det fanns definitivt risk för skador, så det vore naturligtvis dumt.
”Det är nog ingen bra idé”, säger jag i samma sekund som Mušović tar sats och till synes enkelt landar uppe på ryggstödet.
”Lätt som en plätt!”, säger hon triumferade. ”Men du kanske inte törs?”
”Jo, men …” försöker jag.
”I så fall vann jag!”
Jag känner hur någonting bränner av inom mig. Skulle jag ge mig i en tävling?