Dagarna efter gruppspelet är vikta för återhämtning och uppladdning inför nästa viktiga match; kvartsfinalen mot Frankrike.
Reglerna är tydliga. Vi får gärna ägna oss åt gemensamma aktiveter som stärker lagsammanhållningen, men inga våghalsiga äventyr där vi kan bli skadade.
Det kan verka enkelt, men kom ihåg att ett fotbollslag består av ett gäng envisa vinnarskallar. När vi spelade minigolf på vår första lediga dag blev minst två klubbor väldigt krokiga och därefter såg vi sedan inte till varken Natalie Björn eller Sofia Jakobsson mer den eftermiddagen.
Samma kväll blev det stopp i en av hotellets toaletter. Vaktmästaren fiskade så småningom upp en klöver två, en ruter fyra och ytterligare tre låga kort som inte skulle ha räckt långt i en omgång poker. Men vid det laget var Rebecka Blomqvist redan på sitt rum och tjurade.
Till viss del kanske den här viljan att vinna är en bra egenskap. Den har helt klart hjälpt mig att orka alla timmars träning som krävs för att bli så pass bra att jag nu är uttagen till landslaget.
För om inte min två år äldre granne hade hävdat att ”tjejer inte kan spela fotboll” så kanske jag inte hade givit mig sjutton på att spela bort honom. Det tog många timmars träning, men den där tunneln jag satte på honom ett år senare var värt allt slit! Dessutom formligen krossade jag honom samma kväll i en crossbar-utmaning. Den känslan. Hoppas han ser mig på TV nu i turneringen.
Men den här tjurigheten – vinnarskallen – kan också ge mig problem. Som nu.