När vi ska gå in på stadion efter halvtidsvilan känner jag till min förvåning en stark arm runt mina axlar.
”Det här fixar ni!”, viskar Caroline Seger och kramar till innan hon går ut och sätter sig bredvid Blackstenius bakom avbytarbänken.
Jag ler tacksamt efter henne. Det är skönt att ha Segers stöd, även om jag förstår att hon också gärna hade spelat.
Väl ute på plan möts vi av stående ovationer från de svenska supportrarna. Det är första gången som jag hör sådant jubel som även är riktat till mig. Ljudet är nästan öronbedövande och konstigt nog gör det mig mer fokuserad.
Det är som att jag går in en annan värld. Mina ben, som kändes som stela pinnar av nervositet när vi värmde upp, känns plötsligt starka och snabba. Nu är det bara fotboll som gäller. Mitt huvud är tömt på allt annat.
I min position på mittfältet får jag snabbt bollen efter avspark. Vi bygger upp ett anfall och efter att jag lagt en löpboll till Lina Hurtig fyller jag på i straffområdet.
Hurtig passar tillbaka till mig och jag inser att jag har ett hyfsat bra läge för skott, även om vinkeln är lite dålig.
Jag ser också att Filippa Angeldahl är helt fri.
Vad ska jag göra?
A. Jag skjuter direkt, trots dålig vinkel. Gå vidare till 6.
B. Jag dribblar bollen några steg för att få bättre vinkel innan jag skjuter. Gå vidare till 7.
C. Jag passar Angeldahl som är fri i ett bra läge. Gå vidare till 8.