En av mina främsta konkurrenter när det kommer till speltid är Hanna Bennisson, som också är mittfältare. Hon bor i rummet bredvid mig på hotellet.
Nu knackar jag på hennes rumsdörr innan vi går till bussen för att se till att hon kommer i tid. Hon må se prydlig och ordentlig ut med sin strama knut på huvudet, men det kan vara desto rörigare runt omkring henne!
När Hanna öppnar dörren är hon långt ifrån klar. Hon rusar runt i rummet och snappar åt sig det sista. Hårsnoddar, mobilen – och ja just ja, väskan! Hon tar sig för pannan och skrattar.
Just när Hanna är på väg ut i korridoren skymtar jag ett par fotbollsskor i rummet. Hon glömmer väl inte dem? Då kan hon ju inte spela.
Det är då tanken slår mig. Är det här min chans att komma in på plan?
A. Nej, jag vill inte vara oschysst. Naturligtvis påminner jag henne om fotbollsskorna. Gå vidare till 13.
B. Jag säger inget. Hanna har redan en given plats i laget, hon tar ingen skada av att stå över en enda match. Hon får hålla reda på sina grejer själv. Gå vidare till 16.