Hanna stänger igen dörren och vi går mot hissarna. Där står Jonna Andersson och Fridolina Rolfö och väntar redan.
”Jaha”, säger Jonna. ”Har ni de tre S:en?” Hon pekar menande på våra väskor.
Vi tittar frågande på henne.
”Essen?” Jag fattar inget.
”Ja”, fortsätter hon och flinar. ”Skorna, skydden och snodden.”
”Självklart” säger Hanna, medan jag själv känner mig som en skurk. ”Snodden!”. Hon vrider på huvudet för att visa sin knut ordentligt. Därefter öppnar hon väskan och rotar runt.
”Skydden!”, säger hon och håller upp ett par neongula benskydd i luften.
”Och kolla mina nya fotbollsskor!”, fortsätter hon sedan stolt. De är alldeles nya och blanka. Så hon hade packat ett par skor ändå!
”Oj, vilka snygga”, säger jag beundrande. ”Och jag som trodde att du hade glömt dina skor på rummet.”
Jag inser direkt att jag har försagt mig.
Hanna tittar granskande på mig.
”Om du nu trodde att jag hade glömt skorna, varför sade du inget? Jag hade ju inte kunnat spela annars.”
Jag står som förstummad, men min röda ansiktsfärg säger allt. Åh, skammen.
Just då kommer hissen och vi kliver in. Vi åker ner under tystnad.
Bussresan blev en ensam historia för min del.