Jag nyper mig armen. Jo, det är på riktigt. Ingen dröm hemma i flickrummet. Alla landslagsstjärnorna jag ser runt mig sitter inte på affischer på väggen, utan är livs levande medspelare. Och nu ska jag få chansen att lägga den här avgörande straffen. I EM-finalen.
För bara några veckor sedan hade jag aldrig ens spelat i landslaget. Och nu har jag chansen att göra mitt andra mål i finalen. Wow!
Jag rättar till bollen på straffpunkten och stegar bakåt. Sneglar mot domaren, som blåser i visselpipan för att markera att jag kan sätta igång.
Jag skjuter hårt – och lågt – precis som jag har tränat på. Det ska mycket till om en målvakt hinner ta en sådan boll! Och den här går in! Yes! Vi har kvitterat till 3–3.
Alla kramar om mig och stämningen i laget är verkligen på topp. Nu har vi åtminstone chans på förlängning.
Dessutom, om man får tro de senaste tjugo minuternas spel så är vi på uppgång, och England på nedgång.